VAB med friska barn *suck*

Eftersom jag bara "jobbar" lite då och då när jag har tid och känner för det så är det ju inga problem att VABa egentligen, det gör ju ingen skillnad i inkoms och jag behöver inte vara orolig för vad min arbetsgivare skall tycka och jag behöver aldrig bråka med min man om vem som måste/får vara hemma med barnen... MEN... om jag ska vara hemma med barnen då de egentligen skall vara på skola och förskola så vill jag nog helst att de skall vara sjuka på riktigt trotts allt.

Det är så att den näst yngste sonen har haft problem med nutritionen och matvägrat helt under vissa perioder, nu äter han dock helt ok och växer bra, problemet är bara att han är så känslig för blodsockerfall.
Vissa mornar, om han vaknat extremt tidigt eller ätit för lite kvällen innan, så är han alldeles vit om läpparna vid frukost och mår illa, det händer till och med att han kräks, detta löser vi fort med ett kex och ett saftglas och efter några minuter kan han äta en ordentlig frukost och sedan vara frisk och kry igen.

Problemet är bara att nu då magsjukorna härjar så törs jag inte övertala personalen att låta dem komma om han varit såhär på morgonen, jag törs inte ens låta dem gå i morgon eftersom det finns en regel som säger att man är hemma i 48timmar efter sista magsjukesymptom. (är det dessa timmar som kallas för 48 avgörande timmar månne?!) Skulle det bryta ut en magsjuke-epidemi på förkolan så vill inte jag ha skulden för den.

Så, nu VABar jag fyra, friska, understimulerade barn..

I morgon måste vi åka på coop och handla, jag och sagda understimulerade barn, det hade jag egentligen tänkt hinna idag.. tji fick jag som tog ledigt från allt sådant igår.. skyll mig själv!

Lugnt i huset :-)

Det har ju såklart hänt ganska mycket sedan jag var aktiv här senast (om man inte räknar inlägget jag skrev tidigare idag, sedan dess har det bara hänt tre saker, 1. jag sydde ett par byxor åt lillan, 2. jag lagade middag och 3. jag la i säng barnen). Jag kommer dock inte att dra allt som hänt under senaste året här på ett bräde utan börjar där vi är nu och tänker att det mesta faller på plats ändå :-)

Det viktiga är ju ändå att jag fortfarande är gräsänka på halvtid och att jag har fyra barn. Det enda som ändrats på den fronten är att mannen bytt jobb och arbetsort så att han nu har 20 mil längre till jobbet än tidigare vilket innebär åtta dagar borta och sex dagar hemma, en onödig förändring som vi kunnat vara utan känner jag.

Detta är en "ensam-vecka", mannen åkte igår och väntas hem på måndag igen, och jag har massor som måste göras, fast jag är inte så sugen på måsten, det känns bara jätte jobbigt med alla måsten. Så idag tog jag ledigt från måstena och åt kakor i sängen och sydde ett par byxor i gabardin åt lillan istället. Tyvärr finns ju alla måsten kvar i morgon dock, så då måste jag väl göra dem.. *suck*

Om jag bara slapp köket så skulle allt annat kännas mycket lättare, tänk om jag slapp göra frukost på morgonen, och ännu värre, plocka bort frukosten *ryser*. och sedan lunch de dagar barnen är hemma, också middag på det då. Plus allt städande som måste göras i köket, diskmaskinen ska fyllas och tömmas, bänkar torkas, bordet dukas på och av... ett fruktansvärt otacksamt arbete är vad det är, och inte nog med det, det tar ju sådan tid, jag missar ju massor av tid där jag kunnat göra "viktiga" saker istället för att stå där i köket som en slav.

Imorgon ska jag slava i köket, jag lovar, men idag ska jag ge fan i det (det är väldigt trevligt att vakna upp till gårdagens middag, faktiskt... hmmm, eller inte), nu ska jag bara sitta här och förtränga att vi har ett stökigt kök, sedan då jag gjort det ett tag ska jag titta på the mentalist och sedan sova.. för idag är jag ledig, så det så...

Jag är inne :-D

Tadaaaa!!!!

Jag kommer in i min blogg igen :-D hmm, måste fila lite på ett inlägg till i kväll då jag har tid att skriva lite, det var ju ett tag sedan jag var här sist :-)

Fredag med mamma

Sexåringens dag idag, precis som alla andra fredagar. På fredagarna är de små på dagis, storebror på skolan och sexåringen är med mamma.

Denna fredag började vi med lite fika på coop, och nya stövlar. De hade superfina stövlar på coop med london motiv, tex sådana där höga bussar, jag frågade om han ville ha dem, "De var väl fina?" försökte jag, sonen tittar upp på mig med rynkadpanna, "Näää, jag vill inte ha dom, jag vill ju ha me&i!" (Den kommentaren värmde lite i mitt me&i hjärta.) Men me&i har ju inga stövlar så det slutade med att han valde ett par röda istället, och faktiskt så kändes ju de röda lite mer som hans stil än dem med bussar på.

Sedan tog vi en sväng på stan där han köpte en onepiece (för sina egna pengar, vilket säger endel om hans vilja att äga ett exemplar av detta plagg, han är nämligen väldigt sparsam med sina pengar,) och efter det gjorde vi ett besök på mormors jobb. På mormors jobb fick han visa sin nya snygga glugg där det enda fram tills igår suttit en liten, liten, mjölktand. (Som på något vis förvandlats till en tiokrona under natten). Kan ju även tilläggas att det inte bara var mormor som fick se denna fantastiska glugg, den visades upp för en hel drös med människor under vårt stadsbesök.

Tillbaka på coop igen för att handla lite mat inför helgen och inköp av en sallad på lösvikt som sexåringen sedan skulle äta i vardagsrummet framför tv:n, han bestämde också att han skulle dricka blåbärssoppa till och titta på "svarta bamse" som är en gammal, svartvit, bamse-film som han fick i julklapp av min bror för några år sedan.

Nu sitter han i vardagsrummet och skalar(?!) syltlökar och har det lugnt en stund. Snart skall de andra hämtas, sedan är lugnet över!

Det får nog bli en tidig kväll för alla i kväll, för i morgon... blir det gyttjebrottning på gården hela dagen...!!!

prioriteringar..

Natten mot Måndag skickade jag en förfrågan till bvc angående läkarintyg på mjölkfri kost till sexåringen. Idag ringde distriktssköterskan upp och erbjöd en tid idag klockan 10.00. Tyvärr var jag tvungen att avstå tiden då sonen just idag är på utflykt med klassen. En bussresa till staden och stora teatern som redan blivit uppsjuten en gång skulle äntligen bli av idag och sexåringen var supertaggad inför detta och har pratat om det hela veckan. Jag hade inte hjärta att hålla honom hemma från hans äventyr för att gå med honom på ett 15minuters möte på bvc. (vilket distriktssköterskan tyckte att jag skulle göra).

Hon erbjöd mig då istället en tid nästa torsdag klockan 10.00, denna tid krockar med ett annat läkarbesök som gäller nio åringen, ett besök som vi väntat på i 3år(!), distriktssköterskan på bvc tyckte att jag kunde ringa och försöka flytta den tiden istället?!
Jag törs ju knappt andas om den läkartiden ens av rädsla över att råka dra olycka över den och förlora den.
Denna tid har jag inte mage att omboka, inte en tid som vi väntat på så länge, och dessutom enbart pga ett 15minuters möte på bvc. Den andra läkartiden måste dessutom passa både för mig, mannen och nioåringen, pluss en läkare och en sköterska på lassa, rent logiskt borde det vara svårare att flytta den tiden än att få 15minuter på bvc?

Men dessa två tider, klockan 10.00 idag eller klockan 10.00 nästa torsdag var de enda tider hon kunde erbjuda mig på bvc??? inte en endaste liten tid någon annan gång än just dessa två fanns att uppbringa?!

Jag undrade om det inte fanns någon akuttid? det gjorde det ju såklart inte då de skulle användas till tex, hjärtsjuka. Visst, det fattar ju jag också att sådana måste gå före matintoleranta, men handen på hjärtat, hur många hjärtsjuka får de in under en dag på bvc?, inte ens en liten hint om en akuttid som vi kunde sitta i väntrummet och vänta på ifall ingen hjärtsjuk skulle dyka upp, fick vi.

Visst, sexåringen är ju inte akutdöende just nu pga att han inte får mjölkfri kost i skolan, men han mår ju inte bra på maten han får, betyder det ingenting?, kan man inte kräva att få hjälp, kan de inte ens försöka trollafram 15minuter mellan två andra (viktigare) besök?!

Eller är det faktiskt så att det är jag som prioriterar fel, är det så att jag skall bestämma att han inte får gå på teater eller att storebror får vänta några månader till på sin läkartid (några månader kanske inte gör någon stor skillnad då det redan gått tre år av väntan).

Är det jag som är dålig på att prioritera?, ställer jag för höga krav på sjukvården? eller är det något riktigt sjukt i samhället då man måste vänta i tre veckor för att få träffa bvc i 15 minuter?!?!?!

*Källa: mjölkfri.com 

Symptomen vid mjölkallergi kan delas i fyra större grupper:

• Hud: eksem, hudrodnad, klåda, nässelutslag och svullnad.
• Mage-tarm: diarré, förstoppning, kolik, kräkning, magont, blod i avföringen och svårt att ta upp näring.
• Luftvägarna: astma, hosta och snuva. Det råder olika åsikter om mjölkallergi kan ge inflammation i mellanörat eller inte.
• Allmänna besvär: allmän irritation, gråt, huvudvärk, håglöshet, oro, rastlöshet, slöhet och överaktivitet.

fem igen...

Så var vi åter igen bara fem stycken i familjen. Han tillhör väl i och försig fortfarande familjen, den där mannen, även om han är borta en vecka, men under kommande vecka kommer han inte att finnas i det gemensamma hemmet, vilket innebär att han inte är en del av familjen under just denna period.

Det låter kanske lite brutalt, men det är så det känns, då han är borta så finns han inte. Det är nog lite som en överlevnadsinstinkt, det är inget som jag har tänkt ut och tagit ett aktivt beslut om, det är något som bara händer då han lämnar hemmet för att vara borta en vecka. Plötsligt ställer hjärnan in sig på att vara ensam, hjärnan vet att det inte finns någon backupp, det är lönlöst att hoppas på hjälp. Hjärnan byter från "familjeliv" till "överlevnad!!!", så fort han stängt dörren efter sig.

Veckan som kommer nu handlar om att överleva på ett så smidigt, trevligt och minnesvärt (i positiv bemärkelse) sätt som möjligt. Barn skall till skola, dagis, (ja jag säger dagis utan att skämmas), mat skall lagas och strider skall utkämpas. Hjärnan har helt på egenhand kommitframtill att allt detta vardags arbete underlättas av att jag är helt inställd på att vara själv om det. Sedan verkställde hjärnan sitt eget beslut, också det helt på eget bevåg, och stängde av mannen från min verklighet. Tack hjärnan!

Nu lät jag visst sådär brutal igen, men faktum är ju att det är de där sista timmarna innan ens partner kommer från jobbet som är de jobbigaste, eller hur?! Då man känner att man börjar närma sig målet. Snart har man inte 100% ansvar för allt längre, snart kan jag gå på toa i fred och veta att någon annan håller koll på världen undertiden. Det är då, när man låter sig slappnaav och minnas att man faktiskt är två om ansvaret och "jobbet" med barnen som det blir jobbigt. För vet man att han väntas hem till klockan 17.00 så börjar ens söta barnen att förvandlas till odjur vid 15.30 och innan 17,00 så står man klar att ringa adoptionsbyrån om mannen inte stegar in i huset exakt klockan 17,00 eller helst 15minuter innan. Tänk att ha den känslan i en vecka...! *grymma värld*

Nä, då följer jag hellre hjärnans direktiv och lever som ensamstående de veckor han är borta, en strategi som fungerar klockrent, enda tills sista dygnet.. kvällen innan hans beräknade hemkomst börjar jag fundera på vilken tid han skall anlända, jag börjar känna "familjekänslorna" igen, jag slappnar av lite för att jag vet att jag inom ett dygn kommer att ha en partner igen och en och en halv timme innan mannen kliver in genom dörren så  ringer jag och fråga honom (med panik i rösten) vars han är, om han kan köra fortare, eller kanske gena lite i kurvorna för att spara tid?! samtidigt som jag pratar i telefonen ser jag hjälplöst på medan mina hjälpsamma, söta barn sakta men säkert har förvandlats till monster som under krigiska primalskrik börjat demolera huset med en aldrig tidigare skådad beslutsamhet!

Nästa Måndag är vi sex stycken i familjen, men i veckan är vi bara fem!

Bara en vecka kvar!

mamma kan!... (i några år till iaf..)

Vi hade en helt vanlig middag idag, jag och de fyra barnen, tvååringen kan allt själv, sexåringen visslar och sjunger, femåringen fantiserar och svamlar. Femåringen låter lite som jag tänker att en hamster hade låtit om hamstrar kunde prata någotsånär förståeligt, då han svamlar som mest och pratar som fortast*.Och nioåringen är inte på sitt bästa och säger "nej!" så fort femåringen öppnar munnen. Nioåringen blir fort irriterad och frustrerad då någon fantiserar, han vill helst att allt skall vara fakta, och fantasier är bara irriterande, särskilt då de kommer från lillebror som pratar högt (läs; skriker) i falsett och på en underligt hamsterliknande sätt. (själv älskar jag hur han pratar och för mig hade han gärna fått låta så för alltid, det är som en del av hans personlighet, vilken jag kommer att sakna då han lärt sig att prata som "vanligt". Men jag förstår ju att det är viktigt att han får hjälp att låta som "alla andra".)

Idag svamlar han om människor, fem åringen, han räknar upp alla färger han kan kommapå och säger att människor kan vara alla färger, både vita och lila och gröna och bruna, osv. Nioåringen håller på att kokaöver, "Nej!" säger han om och om igen, högre och högre för att överrösta lillebror som bara höjer rösten mer och mer han också för att vi skall höra honom. Tillslut (ganska omg, då jag ser att detta kommer att leda till raseri och tårar) får jag avbryta dem. Jag börjar lite snabbt med att uppmuntra lillebrors underbara fantasi, "Oj, en grön människa, det har jag nog aldrig sett, det vore spännande att träffa en sådan.." och sedan fort till nioåringen innan han blir ännu argare (för att jag uppmuntrar sådant struntprat) "Men det finns ju faktiskt människor av jätte många olika färger. Det finns människor som är nästan helt svarta, nästan så att de är glänsande, så svart är dom, också finns det människor som är alldeles vita. Dom har inga pigment alls, varken i huden eller håret.."

Detta samtal intresserar alla barnen och de kan fantisera tillsammans, för det är ju väldigt spännande att fundera över det där att alla människor är olika. Ofta tycker vi ju att det finns vita och bruna människor, (och kanske några gula också om man vill det), men sådana här ämnen är perfekta för mina barn, för femåringen och sexåringen kan fantisera lite lagom inom gränsen för vad som är fakta och då är nioåringen också nöjd och även mamman som är som gladas då barnen är vänner.

Efter middagen så letade jag fram en bild på en riktigt svart man och en på en hel familj med albinism. Det var då, när jag visade bilderna, (som bevis på mina påståenden) som nioåringen med imponerad stämma undrade hur jag kan veta så mycket om allt.

Tänk att man fortfarande har saker att lära dem och att man fortfarande kan imponera genom att googla en bild på datorn. Gissar att det inte fungerar i så många år till...

9åringen som 8åring.

*Han byter ut många av språkljuden mot andra, han har svårt för ljud som sägs långt fram i munnen, tex. S, F och sch ljuden (oftast byter han dem mot T). Dessutom har han någon typ av talfel som gör att han hakar upp sig på första ljudet i första ordet i en mening, så om han skall säga "sylten skall vara på gröten" så säger han "tylten ta vala på töten" fast än han inte har några problem alls att säga gröt egentligen. Det är visst ett besvärligt talfel enligt logopeden, för dels måste han ju lära sig de där ljuden han inte kan, men sedan måste han ju lära sig ett nytt sätt att säga ord i följd också.