fem igen...

Så var vi åter igen bara fem stycken i familjen. Han tillhör väl i och försig fortfarande familjen, den där mannen, även om han är borta en vecka, men under kommande vecka kommer han inte att finnas i det gemensamma hemmet, vilket innebär att han inte är en del av familjen under just denna period.

Det låter kanske lite brutalt, men det är så det känns, då han är borta så finns han inte. Det är nog lite som en överlevnadsinstinkt, det är inget som jag har tänkt ut och tagit ett aktivt beslut om, det är något som bara händer då han lämnar hemmet för att vara borta en vecka. Plötsligt ställer hjärnan in sig på att vara ensam, hjärnan vet att det inte finns någon backupp, det är lönlöst att hoppas på hjälp. Hjärnan byter från "familjeliv" till "överlevnad!!!", så fort han stängt dörren efter sig.

Veckan som kommer nu handlar om att överleva på ett så smidigt, trevligt och minnesvärt (i positiv bemärkelse) sätt som möjligt. Barn skall till skola, dagis, (ja jag säger dagis utan att skämmas), mat skall lagas och strider skall utkämpas. Hjärnan har helt på egenhand kommitframtill att allt detta vardags arbete underlättas av att jag är helt inställd på att vara själv om det. Sedan verkställde hjärnan sitt eget beslut, också det helt på eget bevåg, och stängde av mannen från min verklighet. Tack hjärnan!

Nu lät jag visst sådär brutal igen, men faktum är ju att det är de där sista timmarna innan ens partner kommer från jobbet som är de jobbigaste, eller hur?! Då man känner att man börjar närma sig målet. Snart har man inte 100% ansvar för allt längre, snart kan jag gå på toa i fred och veta att någon annan håller koll på världen undertiden. Det är då, när man låter sig slappnaav och minnas att man faktiskt är två om ansvaret och "jobbet" med barnen som det blir jobbigt. För vet man att han väntas hem till klockan 17.00 så börjar ens söta barnen att förvandlas till odjur vid 15.30 och innan 17,00 så står man klar att ringa adoptionsbyrån om mannen inte stegar in i huset exakt klockan 17,00 eller helst 15minuter innan. Tänk att ha den känslan i en vecka...! *grymma värld*

Nä, då följer jag hellre hjärnans direktiv och lever som ensamstående de veckor han är borta, en strategi som fungerar klockrent, enda tills sista dygnet.. kvällen innan hans beräknade hemkomst börjar jag fundera på vilken tid han skall anlända, jag börjar känna "familjekänslorna" igen, jag slappnar av lite för att jag vet att jag inom ett dygn kommer att ha en partner igen och en och en halv timme innan mannen kliver in genom dörren så  ringer jag och fråga honom (med panik i rösten) vars han är, om han kan köra fortare, eller kanske gena lite i kurvorna för att spara tid?! samtidigt som jag pratar i telefonen ser jag hjälplöst på medan mina hjälpsamma, söta barn sakta men säkert har förvandlats till monster som under krigiska primalskrik börjat demolera huset med en aldrig tidigare skådad beslutsamhet!

Nästa Måndag är vi sex stycken i familjen, men i veckan är vi bara fem!

Bara en vecka kvar!