mamma kan!... (i några år till iaf..)

Vi hade en helt vanlig middag idag, jag och de fyra barnen, tvååringen kan allt själv, sexåringen visslar och sjunger, femåringen fantiserar och svamlar. Femåringen låter lite som jag tänker att en hamster hade låtit om hamstrar kunde prata någotsånär förståeligt, då han svamlar som mest och pratar som fortast*.Och nioåringen är inte på sitt bästa och säger "nej!" så fort femåringen öppnar munnen. Nioåringen blir fort irriterad och frustrerad då någon fantiserar, han vill helst att allt skall vara fakta, och fantasier är bara irriterande, särskilt då de kommer från lillebror som pratar högt (läs; skriker) i falsett och på en underligt hamsterliknande sätt. (själv älskar jag hur han pratar och för mig hade han gärna fått låta så för alltid, det är som en del av hans personlighet, vilken jag kommer att sakna då han lärt sig att prata som "vanligt". Men jag förstår ju att det är viktigt att han får hjälp att låta som "alla andra".)

Idag svamlar han om människor, fem åringen, han räknar upp alla färger han kan kommapå och säger att människor kan vara alla färger, både vita och lila och gröna och bruna, osv. Nioåringen håller på att kokaöver, "Nej!" säger han om och om igen, högre och högre för att överrösta lillebror som bara höjer rösten mer och mer han också för att vi skall höra honom. Tillslut (ganska omg, då jag ser att detta kommer att leda till raseri och tårar) får jag avbryta dem. Jag börjar lite snabbt med att uppmuntra lillebrors underbara fantasi, "Oj, en grön människa, det har jag nog aldrig sett, det vore spännande att träffa en sådan.." och sedan fort till nioåringen innan han blir ännu argare (för att jag uppmuntrar sådant struntprat) "Men det finns ju faktiskt människor av jätte många olika färger. Det finns människor som är nästan helt svarta, nästan så att de är glänsande, så svart är dom, också finns det människor som är alldeles vita. Dom har inga pigment alls, varken i huden eller håret.."

Detta samtal intresserar alla barnen och de kan fantisera tillsammans, för det är ju väldigt spännande att fundera över det där att alla människor är olika. Ofta tycker vi ju att det finns vita och bruna människor, (och kanske några gula också om man vill det), men sådana här ämnen är perfekta för mina barn, för femåringen och sexåringen kan fantisera lite lagom inom gränsen för vad som är fakta och då är nioåringen också nöjd och även mamman som är som gladas då barnen är vänner.

Efter middagen så letade jag fram en bild på en riktigt svart man och en på en hel familj med albinism. Det var då, när jag visade bilderna, (som bevis på mina påståenden) som nioåringen med imponerad stämma undrade hur jag kan veta så mycket om allt.

Tänk att man fortfarande har saker att lära dem och att man fortfarande kan imponera genom att googla en bild på datorn. Gissar att det inte fungerar i så många år till...

9åringen som 8åring.

*Han byter ut många av språkljuden mot andra, han har svårt för ljud som sägs långt fram i munnen, tex. S, F och sch ljuden (oftast byter han dem mot T). Dessutom har han någon typ av talfel som gör att han hakar upp sig på första ljudet i första ordet i en mening, så om han skall säga "sylten skall vara på gröten" så säger han "tylten ta vala på töten" fast än han inte har några problem alls att säga gröt egentligen. Det är visst ett besvärligt talfel enligt logopeden, för dels måste han ju lära sig de där ljuden han inte kan, men sedan måste han ju lära sig ett nytt sätt att säga ord i följd också.