lugnet har lagt sig..

Jag och lillan blev oväntat ensamma igår afton, stora sonen åkte till mormor och de mittersta sönerna åkte till farmor, vilken oerhörd tillgång de är de där mor- och farföräldrarna. Kan ni tänka er, en hel kväll för sig själv! (nästan iaf, men är man van att ha fyra stycken barn så känner man sig ensam om man bara har ett hemma).

Så igår afton satt ju då jag och lillan själva i soffan och tittade på tv och åt lördagsgodis, och jag tänkte lite på de människor som "beklagar" sig över att det är jobbigt med barn och jag kunde inte för mitt liv förstå hur de menar, hur de som har ett eller två barn kan tycka att det är jobbigt?!

Jag och lillan hann prata med varandra, jag kunde hjälpa henne direkt hon bad om något och jag kunde sitta med henne i knäet i över en timme utan att måsta ta hänsyn till någon annans önskemål och behov, vilken drömtillvaro!

Men sedan tänkte jag på dem som har fler barn, typ fyra, och som aldrig kan få någon hjälp. De som har fyra barn och ALLTID är ensamma, som aldrig kan tänka att, "nu är det bara en dag kvar sedan är vi två vuxna igen", och de som inte kan ringa sin mamma eller moster eller någon i hela världen och fråga om de kan ta ett barn eller två, inte ens i några timmar. Jag tänkte på dem som måste ha sin barn med sig då de handlar, då de skall till läkaren, till frisören, till optikern... överallt.Tänk att ha fyra barn och aldrig kunna få någon avlastning alls..!

Sedan när allt var tyst och mörkt här hemma igår kväll och jag låg ENSAM i min säng och lillan sov sedan flera timmar så tänkte jag på vilken underbar omgivning vi har som ställerupp så mycket för oss. Tackvare våra underbara familjer så har vi fått helt andra förutsättningar att ha alla de barn vi vill ha, jämfört med om vi inte hade haft någon alls som kunnat ställaupp. Min man hade tex inte kunnat ha det jobb han har och vi hade inte kunnat bo där vi bor om vi inte hade haft tillgång till dessa hjälpsamma människor.

För visst är det skönt att vara ensam ibland, att kunna ligga i badet och veta att man inte behöver klivaupp fem ggr för att någon MÅSTE kissa, (trotts att det bara var fem minuter sedan sist) och kunna se en film med mycket blod utan att behöva hålla koll över axeln så att ingen smugit ner och står i dörren och tjuvkikar. Igår passade jag på att se Natural Born Killers.

Men mycket av tjusningen med allt det där är nog bara tanken på att få vara ifred. För det är ju då man helatiden har någon som sliter i en, frågar och berättar saker, kräver uppmärksamhet och skriker om oförrätter, som man längtar efter ensamheten. Då man verkligen har fått sin ensamhet och ligger där i ett tyst hus, (även då de sover gör de ljud de där barnen, det är mycket tystare i huset på nätterna då de inte är hemma) i sin stora säng och känner att detta borde vara paradiset, så börjar man ändå (på ett klyschigt vis) känna att det vore ändå mysigare att ligga och balansera på sängkanten och titta på Sveriges minsta femåring som utan minsta problem tar upp 4kvm säng alldeles själv.

Men just nu är det iaf bara jag och lillan hemma, vi hinner prata med varandra, vi åt en mysig frukost utan bråk och kiv, och idag fick hon välja sina kläder alldeles själv, dagen till ära!